Mötesplats 60+


Cykeln stod inte där jag parkerat den. Jag såg mig omkring och undrade förvirrat om jag ställt den på nåt annat ställe? Säg inte att den var stulen! Jag visste bestämt att jag låst den, förresten höll jag ju nyckeln i handen… Först blev jag ledsen, sen arg! Min älskade cykel var stulen… borta! Och nån ny, det hade jag inte råd med, den saken var klar.

Jag hade cyklat ner till centrum för att gå på loppisen som höll öppet på lördagar. Det var roligt att gå runt och titta på alla saker som folk skänkt. Oftast bara titta. En gång hade jag hittat ett par jättesnygga skor, och i höstas en härlig vinterkappa… precis i min stil. Den hade jag använt hela vintern. Så nog gick det att fynda alltid.
Nu stod jag där utanför med cykelnyckeln i handen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Polisen? De var nog överhopade med viktigare saker än att ta sig an en cykelstöld. Min gamla Monark var väl inget att anmäla. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jaha, då var det bara att ta bussen hem då, tänkte jag och stoppade nyckeln i fickan.

Sen jag gick i pension förra året kände jag mig friare än nånsin förr. Inte alls förbrukad eller gammal, nej, 66 år ung! Flera av mina väninnor klagade och tyckte att livet var slätstruket och trist. Inte jag. Nej, tänk att få göra precis vad man ville av sin dag! Den enda begränsningen var väl att pensionen var knapp. Som så många andra kvinnor på den tiden hade jag varit hemma när barnen var små och sen arbetat deltid. Det blev man som pensionär inte fet på. När vi gick skilda vägar jag och Olle, hade jag börjat väva trasmattor på beställning. Det blev ett litet tillskott till min försörjning. Sen, när jag flyttade från vår gamla lägenhet, fanns det inte plats för vävstolen längre. Förresten sa ryggen ifrån så problemet hade så att säga löst sig själv.

Till slut lyckades jag sälja både vävstol och sovrumsmöbeln precis innan flytten. Nu bodde jag i en trivsam, alldeles lagom lägenhet utanför stan. Tänk om Olle visste att jag sålt vigselringarna också… för nästan inga pengar alls! Jag saknade honom inte ett enda dugg. Nu sov jag utan öronproppar hela nätterna och ingen kissade utanför toalettstolen längre. Och så kunde jag välja vilket program som helst på teven. Oj, vad jag hade det bra! Förutom det där med cykeln, den skulle jag sakna. Mer än jag saknar Olle, tänkte jag och skämdes lite över tanken. Vårt liv tillsammans hade inte alltid varit dåligt. Nej, i början var vi stormande kära och lyckliga. Fast sen hade det gått utför. Och till slut var det heldött… på alla plan. Men bitter, det blev jag inte, snarare lättad när han berättat sitt beslut. Ja, jag önskade honom lycka till, men hur han skulle orka med sin nya kärlek, det kunde jag inte fatta!

När jag kom hem bryggde jag mig en kopp starkt kaffe, tinade en kanelbulle och satte på radion. Medan nån okänd sångare sjöng för mig njöt jag av kaffet på balkongen, där försommarsolen lyste över mig och krukan med vackra blå penséer. Trots cykelstölden var livet härligt.

Mitt yrkesliv har bestått av administration och bokföring. Jag har skött ekonomin på en bokhandel i stan. Roliga arbetskamrater och den trevliga miljön gjorde att jag trivts bra och arbetet hade varit lagom stressigt för att inte bli tråkigt. När jag avtackats med en middag på restaurang hade jag fått ett paket med de mest populäraste böckerna som jag glatt mig mycket åt. Dessutom hade jag fått köpa min dator för en symbolisk summa, nåt som jag tyckte var den allra bästa bonusen. Nu kunde jag surfa runt på Blocket, Tradera och Hemnet och kika på alla objekt som var till salu. Efter frukost brukade jag sitta en stund och läsa tidningen på nätet, kolla teveprogram och väder. Det var på så sätt jag en dag såg att det fanns en mötesplats för oss som var över 60. Kontaktannonser, fnös jag och klickade mig snabbt förbi. Men en morgon tog nyfikenheten över och jag tänkte att, vadå, kika lite kan jag väl?

Lite tveksamt gick jag in på sidan och det såg inte så farligt ut. Mötesplats för dig som fyllt 60, läste jag. Det lät välkomnande. Tre dagars gratis medlemskap… hm, det lät ju bra. Jag ville bara kolla lite så tre dagar räckte säkert. Men först måste jag hitta på ett användarord, jaha, sen var det ett formulär att fylla i. Inte så svårt. Klick… så var jag provmedlem i tre dagar!
När jag efter ett tag reste mig för att sätta på kaffe så var jag röd om kinderna och tyckte det här var jättespännande! Jag hade nosat lite i diskussionsforumet först men raskt begett mig in på de mer intressanta kontaktannonserna… och gottat mig, ibland skrattat högt, åt de oftast töntiga formuleringarna som män i min ålder desperat försökte locka en lämplig partner med. Hjälp, så gräsligt! Det fanns verkligen riktiga mansgrisar! Fast nåra var kanske inte så tokiga, men aldrig att jag skulle våga svara på nåt sånt här. Men spännande var det!

Jag tog kaffemuggen med mig till datorn och gick vidare bland alla annonser. Nån som kallade sig Svirvel sökte en seglarbrud som kunde slå en knop! Synd, han hade ett härligt leende… men segla hade jag aldrig gjort, än mindre slagit en knop. Bort med honom. Här var en annan snygging, hm… Blend68 ville träffa en gladlynt odlarambitiös vegetarian i sina bästa år, och erbjöd sig dela en stor kolonilott i gengäld. Ja, gladlynt var nog det enda som passade på mig!
Inte klokt vad det fanns många män som sökte en partner. Jag fnissade och skrollade vidare på sidan. Kanske den här? Gammal plåtslagare med klena knän, letar nån att dela mina drömmar med. Håller på att lära mig spela gitarr och laga mat. Glad och lyhörd romantiker med humor. Svar till ImseVimse. Klena knän? Jag fnittrade åt formuleringen och läste vidare i hans beskrivning, mja, bäst hittills i alla fall. En lyhörd romantisk man… fanns han? Jag tittade på hans suddiga bild och försökte bilda mig en uppfattning. Kanske han inte såg så dum ut…

När jag la mig den kvällen snurrade det i huvudet av intryck. En helt ny värld hade öppnat sig för mig. Men nu var det ju så att jag verkligen inte, verkligen inte, var på jakt efter en partner. Nej, och åter nej! Jag somnade till slut och den natten drömde jag mycket konstiga drömmar.

Morgonen därpå kunde jag äta frukost på balkongen för första gången. Solen var redan så varm att bara en kofta behövdes fast klockan inte var nio ens. Idag skulle jag anmäla min stulna cykel hos polisen i alla fall. Nån ärlig och snäll människa kanske hittade den nånstans och lämnade in den till hittegods. En liten chans fanns ju att jag skulle få den tillbaka.

När jag på eftermiddagen promenerade hemåt igen, nöjd över mitt polisbesök och med en tröstebakelse i kartong, tutade en bil åt mig, körde åt sidan och stannade.
­­-Hej på dig, vill du ha skjuts, frågade Lillemor och log med sin läppstiftsröda mun. Att du orkar gå så här långt, skulle jag aldrig orka! Hoppa in.
-Hej… och tack för erbjudandet men nu är jag ju nästan hemma. Sväng förbi så kan vi dela på den här, sa jag och höll fram bakelsekartongen. Den är stor nog för två…
-Tack, men jag har inte tid. Gustav ska ut med båten och han vill absolut ha mig med. En annan dag, sa hon stressad och vinkade när hon körde iväg.
Lillemor var väninnan jag känt allra längst. Vi hade till och med gått i samma klass under hela uppväxten och hållit kontakten genom livet. Om det var nån jag litade fullt och fast på så var det Lillemor. Sen nåra år tillbaka var Lillemor sambo med Gustav och de hade det bra och gav varann stort utrymme. Ibland var jag lite avundsjuk på deras förhållande. Det fanns nog inte många som kunde sätta guldkant på tillvaron som Gustav. Lillemor var lyckligt lottad, tänkte jag medan jag traskade vidare med bestämda steg.

På kvällen gick jag in på mötesplatssidan igen. Jag fortsatte titta runt bland både män och kvinnors annonser. Kvinnorna var lite mer återhållsamma i sin beskrivning av sig själv och likaså vem de ville träffa. De flesta hade lagt in en bild på sig själv. Så modiga de var, tänkte jag. Tänk om jag skulle lägga in en egen annons? Jag skulle säkert inte få ett enda svar. Försiktigt började jag formulera min egen annons under Söker man. Jag skrev och ändrade och la till och tog bort. Till slut läste jag igenom det skrivna. Jag är en positiv kvinna som tycker om promenader och är nöjd med mitt liv. Söker en man med glimten i ögat, gott hjärta och enkla vanor. Nån bild tänkte jag inte infoga. Jag läste igen och la till Lycksökare göre sig icke besvär! Så måste jag ha ett alias. Jag funderade och blicken fastnade på trasmattan jag vävt och såg mönstret. Rosengång såklart! Klockan var över elva när jag tryckte på skicka och stängde av datorn. Jag borstade tänderna, tvättade mig, och tog boken jag hade på gång med mig till sängen och försökte läsa. Hela tiden gick tankarna till annonsen. Med sömnen blev det inte mycket den natten.

När jag till slut gick upp var klockan sju och det var omöjligt att ligga kvar. Fast jag visste att det var osannolikt att nån hade skickat svar under natten så slog jag ändå på datorn och kollade min mejlbox. Nej, ingenting. Fast jag ville ju inte ha nåt svar, var det inte så? Ändå kände jag mig förväntansfull. Det var så… spännande! Nu kunde jag inte sitta här och stirra på skärmen hela dagen. Nej, det var alldeles för vackert väder för att överhuvudtaget vara inomhus. Ett besök på trädgårdsmarknaden skulle nog vara trevligt. Jag hade inte särskilt gröna fingrar men njuta av all blomfägring, det kunde jag. Så jag gjorde mig i ordning och skulle precis gå när jag hörde ett litet pling från datorn. Ett mejl! Jag rusade in och kollade. Jo, minsann, det var från Mötesplatsen, haha… ett svar! Jag satte mig ner och öppnade meddelandet andäktigt. Från ImseVimse… var det inte han med de klena knäna?
Jag läste med rodnande kinder. Han skrev bra. Kunde stava. Han var nog ingen lycksökare, hihi, jag tror han har humor också, tänkte jag. Och glimten i ögat, precis det jag önskat. Jag skulle svara på det här, det skulle jag. Fast inte nu direkt, nej, jag fick inte verka alltför angelägen. Jag fnissade när jag låste dörren efter mig och sakta promenerade till trädgårdsmarknaden i den vackra soliga försommaren. Häggen hade precis slagit ut och doftade härligt, vilken underbar dag det var!

Posten hade kommit när jag klev in genom dörren. Jag slängde ett öga på den ointressanta reklamen medan jag bytte skor och letade reda på en passande kruka till den rosa pelargonen jag inte kunnat motstå. Den blev fin i köksfönstret. Nu kunde jag inte hålla mig längre. Hade jag fått fler mejl? Jodå, ett till fanns i inkorgen. Jag läste med rynkad panna… längtar efter en eldig kvinna som vet vad en karl behöver… nej men, usch, nästan snuskigt! Snabbt förpassade jag mejlet till papperskorgen. Jag letade fram ImseVimses meddelande och läste det igen. Det skulle jag svara på ikväll!

Hej ImseVimse och tack för ditt trevliga mejl. Jag blev så överraskad när det plingade i min mejlbox och ditt meddelande damp ner. Jag ska ärligt säga att jag inte tar det här riktigt på allvar. Du förstår, jag satt in min annons bara på skoj och trodde aldrig att någon skulle svara. Den var ju lite knapphändig och inte särskilt spännande.
Du skriver så trevligt och rart om dina båda döttrar och dina barnbarn. Jag har två söner och den ene har två härliga trollungar som ger mig sådan glädje när vi träffas, tyvärr alldeles för sällan, eftersom de bor i Norge. Jag är som du en glad pensionär med knappa förhållanden men som är sams med min ålder (66) och med livet. Jag gick i pension förra året efter att ha arbetat som ekonom i vår bokhandel här i stan, ett arbete jag trivdes med, kanske för att jag tycker om ordning och reda.
Du skriver att du har klena knän. Vågade jag fråga varför, tänk om han satt i rullstol. Är det en arbetsskada, jag tänker att du som plåtslagare fått krypa på knä mycket?
Nu ska jag titta på Rapport, man måste ju vara lite samhällsinformerad, sen ska jag lägga mig tidigt eftersom jag sov mindre bra i natt.
Hälsningar Lisbet, alias Rosengång.
Jag läste igenom mejlet och skickade iväg det. Kokade mig en kopp te och åt en skorpa med ost medan jag tittade på rapportsändningen, alldeles för ointresserad. Sen gick jag till sängs och den här gången slocknade jag direkt.

Jag vaknade av att telefonen ringde. Omtöcknad hann jag precis upp och svara.
-Men du sover väl inte, klockan är ju nio, kvittrade Lillemor i luren.
-Nja, jo, jag sov, bekände jag. Jag sov dåligt igår natt och nu har jag tydligen sovit ikapp.
-Jo, jag ville bara höra om du hänger med till badhuset och simmar? Jag kan hämta dej om… en timme? Då hinner du få nåt i magen först.
-Det vill jag så klart. Jag är klar om en timme, jag går ner på gatan. Kul att du drar med mej ut, sa jag och gäspade stort.

När jag ätit och packat min väska kollade jag i mejlkorgen. Yes, redan svar från ImseVimse!

Hej Lisbet. Jag blev så glad att du svarade på mitt mejl. Jag skrattade högt när du berättade att du satt in annonsen bara på skoj för jag gjorde detsamma. Det som fångade mig i din var sista meningen, det med att lycksökare inte skulle göra sig besvär! Jag är som du en pensionär med knapp pension. Men den räcker åt mig eftersom jag inte har någon dyr hyra och inga kostsamma vanor. Jag unnar mig gitarrlektioner, en gammal dröm jag håller på att uppfylla, och en simtur i badhuset emellanåt. Liksom cykling. Det är bra för mina knän som bråkar ibland. En och annan promenad orkar de ännu med. Jag bor utanför Örebro och trivs med det eftersom jag alltid bott här. Var bor du?
Hälsningar Ville alias ImseVimse.

Hej Ville. Tänk, jag är precis på väg till badhuset. En väninna hämtar mig om fem minuter. Lustigt va? Jag bor i Nora.
Hälsningar i all hast. Lisbet.

Jag kunde inte låta bli. I bastun berättade jag för Lillemor vad jag höll på med. Om den trevlige Ville som jag av en slump stött på och hur jag gladdes över mejlen.
-Tror du att han kan ha dåliga avsikter? Han har ju ImseVimse som alias… spindel alltså.
-Åh, det får du väl ta reda på, fnittrade Lillemor. Ni får väl träffas! Klart du måste kolla hans klena knän, skojade hon.
-Han vet ju inte hur jag ser ut ens! Och jag har bara sett ett suddigt foto på honom. Vi kanske inte alls faller varann i smaken? Förresten har vi inte bestämt om vi ska träffas. Nog för att det skulle vara spännande…
-Du, det går bra att vara vänner… tänk så skoj ni kan ha, simma tillsammans och så kan han spela för dig efteråt, hihi… förlåt, jag kunde se det framför mig. Nej, allvarligt talat så tycker jag att det är jättekul för dig. Och man ska aldrig säga aldrig! Du behöver allt få en kram du också, Lisbet.

Hej igen Lisbet. Du kanske tycker att det här går för fort men jag tycker vi ska träffas. Får jag bjuda dig på middag på Cajsa Warg i Nora på lördag? Har hört att den restaurangen ska vara bra. Jag har inga dolda avsikter. Om vi inte tycker om varandra så vet vi det efteråt. Vad säger du? Ska vi chansa?
Jag hoppas. Ville.

Kära Ville. Så klart jag törs. Ska vi säga klockan åtta därutanför? Jag tar min röda klänning.
Så spännande det ska bli!
Kram Lisbet.

Jag stod i klädkammaren med den röda klänningen framför mig när telefonen ringde. Vad liten den ser ut, tänkte jag när jag gick och svarade. Det var från polisens hittegods. En cykel som motsvarade min beskrivning hade lämnats in. Kunde jag komma förbi och identifiera den?
-Jaa, jag kommer direkt, skrattade jag lyckligt i luren. Vilken tur! Jag hängde ut den röda klänningen på vädring och gjorde mig i ordning för att gå och hämta cykeln.

När jag trampade hemåt på min återfunna cykel såg jag på långt håll den röda klänningen muntert vaja på balkongen. Tänk om den var för liten? Jag hade ju rundat till mig lite på senare tid, det hade jag. Det var längesen jag använt den och bara två dar till lördag så banta hann jag inte… ifall den var för liten. Trånga kläder var det värsta jag visste.

Den var trång. Alldeles för trång! Åh nej, vad gör jag nu, tänkte jag och drog in magen ännu mer. Varför sa jag att jag skulle ta den röda? Jag letade i klädkammaren efter en ersättare, inte för att jag hade många, men på nåt vis var allt annat fel. Dessutom hade jag ingen mer röd. Nåja, det var ju inte det viktigast förstås men jag hade alltid känt mig så fin i den röda.

Dagen efter letade jag runt i alla klädaffärer i stan utan resultat. Den enda secondhandbutiken som fanns var synd nog bara öppen på lördagar och åka in till Örebro tänkte jag inte göra… nån måtta fick det vara!
På eftermiddagen ringde jag Lillemor och berättade att jag skulle träffa Ville och om mitt dilemma som säkert orsakats av bakelserna som jag alltför lätt hittade en anledning att belöna mig med.
-Men kom hit och prova min rödprickiga då, sa Lillemor. Fast den är nog aningens stor för dej. Annars får du gärna låna den till dejten, hihi, tänk att du ska på dejt Lisbet! Kunde jag aldrig drömma om!
-Inte jag heller, fast inte tror jag det blir nåt mer än en dejt, fast en middag på Cajsa Warg tackar jag inte nej till. Var evigheter sen jag var ute på restaurang. Men du, jag kommer gärna förbi och provar din prickiga. Kan jag komma nu?
-Javisst, kom du. Har du skor som passa till då?
-Dom vita med kilklack får allt duga! Kommer på stört, sa jag och tänkte vilken tur jag hade som hade en Lillemor när det krisade.

Framför Lillemors spegel kunde jag konstatera att den röda klänningen med vita prickar satt precis om den skulle. Lillemor spärrade upp ögonen.
-Den är ju mycket snyggare på dej än på mej. Åh Lisbet, vad du passar bra i rött! Inget snack om saken, den blir perfekt som dejtingklänning! Nu syns du verkligen! Hur ska du göra med håret?
-Håret? Jaa… men nej du, det får vara som det är. Kan ju inte ändra om mej helt heller, bara för en karl! Om han inte gillar mej så får det vara. Tror du han håller på så här? Springer till bästa vännen och lånar kläder? Va?
-Nej, du har så rätt, skrattade Lillemor. Tänk vad vi är fåfänga! Men du ska absolut låna min prickiga.
-Ja det vill jag gärna, jag känner mej så bekväm i den, sa jag och svängde runt ett varv framför spegeln med huvudet på sned och kritisk blick. Jo, den var lika snygg, om inte snyggare, än den trånga där hemma. Tack och lov för Lillemor!

När jag kom hem igen så lät jag klänningen hänga framme väl synlig och det fladdrade till i magen när jag tänkte på lördagskvällen. När Olle och jag var gifta så kunde det hända att vi gick ut nån enstaka gång på restaurang. Olle sa alltid att min mat var mycket godare men jag trodde nog att priserna var det som avskräckte mest. Men just det där att få sätta sig vid dukat bord och kunna välja nåt gott från en meny var ju rena lyxen. För Olle befattade sig minsann inte med matlagning över huvud taget och i köket var det jag som regerade. Det hade bara blivit så, jag hade anlaget och på den tiden så lagade frun maten. Punkt.

Jag kunde inte sluta tänka på lördagkvällen och Ville. När jag vattnade blommorna, medan jag vispade ihop en sockerkaka, när jag gick ut med soporna. Från en dag till en annan hade jag blivit nätdejtare! Det gick ju så fort alltihop. Och tänk om han var en sol och vårare? Fast det hade han inget för, jag var fattig som en kyrkråtta! Vad skulle barnen säga om de visste? Lugna ner dig, sa jag till mig själv, du ska bara äta middag med en gammal plåtslagare som hade klena knän. Punkt.

Natten före sov jag dåligt igen. Typiskt, jag som ville se stjärnögd ut på kvällen, haha, han hade kanske lika dålig syn som knän, fnissade jag när jag duschade och rakade benen extra noga. I morgonrock satte jag igång bryggaren och unnade mig en rostad macka med ost och fikonmarmelad. Var det lördag så var det, och fikonmarmelad var min helglyx. Jag dukade med bästa kaffemuggen… och solen sken in på den rosa pelargon i köksfönstret, Lisa Syrén pratade med nån som gissade fel i Ring så spelar vi, och ett sms plingade in i mobilen. Jag tog en tugga av mackan och öppnade meddelandet. Kan vi ses i eftermiddag och ta en fika på stan? Från Olle. Hm, vad ville han? Inte hörde han av sig om han slapp. Kunde väl inte hänt barnen nåt, nej, de skulle hört av sig till mig i så fall. Båda sönerna bodde i Stavanger och vi skypade med varann ibland och träffades åtminstone en gång om året, mestadels under sommaren. De var gifta båda två och jag hade goda relationer med både pojkarna, deras fruar och mina älskade barnbarn. Ville jag träffa honom? Inte precis så passande just idag kanske. Men vadå, då gick dagen fortare, tänkte jag och slängde iväg ett svar… Ok, kl 3 vid Strandkaféet. Undrar vad han ville?

Fem i tre hoppade jag av cykeln nere vid kaféet som låg så vackert vid sjön och där satt redan Olle vid ett bord i trädgården och väntade. Han reste sig när jag kom och kramade mig hårt och så drog han ut stolen när jag skulle sätta mig. Hm… hade han väl aldrig gjort tidigare.
-Hej Lisbet. Trevligt att du ville träffa mej, sa han och det lät som om jag hade föreslagit träffen.
Jag satte mig tillrätta och betraktade mitt ex med kritiska ögon. Visst hade han magrat? Blivit lite gråare? Unga frun kanske hade mer krav på honom… på alla sätt, tänkte jag och log i mjugg. Som man bäddar får man ligga!
­-Hej Olle, svarade jag. Har du beställt?
-Nej, jag tänkte vänta, vad vill du ha? Han lät inte lika självsäker som vanligt.
-Det räcker med kaffe och en bulle för min del, tack.
Han reste sig och gick för att beställa. Jag tittade efter honom. Kläderna var det inget fel på, unga frun hade säkert ett finger med i spelet. Undrar vad han vill?

-Varsågod, sa han när han kom tillbaka med brickan och gav mig muggen med kaffet. Du använder väl fortfarande lite mjölk i? Jag tog en sån här, fortsatte han och räckte mig en assiett med en pärlsockerbulle på. Du brukar väl gilla såna här?
-Tack, perfekt, svarade jag. Oj då, vad han mindes rätt helt plötsligt. Jag tog en klunk och väntade på vad han skulle säga.
Olle bet en bit av sin bulle, tuggade långsamt och borstade omständligt bort nåra sockerkorn som landat i knät.
-Hur har du det, frågade han till slut.
-Bra, tack, svarade jag och väntade på fortsättningen. Han tittade på mig och plötsligt fick jag en känsla av att han skulle fråga mig nåt som jag inte ville höra. Han harklade sig och drack en mun kaffe.
-Jaha. Så blev han tyst och jag hann tänka… nej, fråga inte.
-Jo, Lisbet, fortsatte han och harklade sig igen innan orden forsade fram. Jag vill bara berätta att jag tänker flytta ifrån Katrin, det var ett fruktansvärt misstag jag gjorde och jag har ångrat mej varje dag sen dess. Det blev så fel, jag blev attraherad av henne och smickrad när hon valde mej, men jag insåg snart att det blev fel och… jag ångrar mig så. Om jag kunde skulle jag vrida klockan tillbaka och ha det sådär lugnt och skönt som vi hade. Lisbet, jag vill komma hem igen. Han slutade prata och tittade vädjande på mig och jag såg tårar i hans ögon. Ånej, precis vad jag anade!
-Jaha. Så synd då. Vad säger Katrin om det här då?
-Hon vet inget än… tänkte ta det med dej först, nästan stammade han och torkade sig i ögonen med servetten.
-Jaså du. Så du vill komma hem säger du. Men nu är det så, förstår du, att du har inget hem att komma till. För jag är färdig med dej, Olle. Mitt liv är just nu precis som jag vill ha det. Inga mer kalsonger att tvätta, ingen som stänker badrumsspegeln full med tandkräm och ingen som petar sig i näsan och tror att jag inte ser det. Jag drog efter andan och tog en stor klunk kaffe.
Han sa inget utan flyttade sig på stolen. Satt säkert obekvämt, log jag inombords och kände mig lite elak. Tyckte ändå lite synd om honom.
-Men vi hade det ju så bra!
-Jodå. Men nu har jag det hundra gånger bättre!
Olle drog med handen över ögonen, sträckte sig över bordet och tog min ena hand i sin.
-Förlåt alla mina dumma tilltag. Jag kan bättra mej… nu kan jag tvätta och dammsuga… och laga mat ibland. Vi kan få det så bra Lisbet. Åka på semester, du kan välja vart som helst…
-Stopp! Jag säger det igen och för sista gången… jag vill inte ha dej tillbaks!
-Men…
    Jag drack ur kaffet, reste mig, lämnade den halvätna bullen och tog min väska.
-Lycka till Olle, sa jag och såg hans besvikelse. Och tack för kaffet! Så gick jag och hämtade cykeln och ledde den uppför kullerstensgatan. Jag såg mig inte om.

Stackars Olle, kunde jag inte låta bli att tänka. Vilken önskan han kom med, säkert ett erbjudande om man frågat honom, trodde han verkligen…? Och idag av alla dagar. Först den gamla och snart den nya! Nej, vilken tanke… bara en trevlig middagsträff med en ny bekantskap skulle det bli. Och jag ska minsann vara kräsen! Tänkte jag medan jag trampade mig hemåt.

Hemma igen satte jag igång datorn och kollade mejlen. Ett meddelande från Ville!
Hej Lisbet. Vill bara säga att jag längtar till klockan 8. Kram Ville. Jag också, jag också!

Fastän jag inte behövde, duschade jag igen. Ville tvätta bort Olle från mig. Smorde in mig efteråt med en julklappslotion som doftade gott av kaprifol. Finbehån och fintrosorna, såklart jag skulle vara fin inifrån och ut! Så tog jag försiktigt på mig den prickiga och ställde mig framför spegeln. Ja. Jag nickade åt mig själv, bättre kunde det inte bli. Håret snodde jag ihop som vanligt i nån slags slarvknut som lockade sig lagom, håret var det bästa på mig även om jag i min ungdom hatat mina lockar. Men nu gjorde de mig en tjänst, tack för det, tänkte jag och sprayade lätt för hållbarare frisyr. Lite mascara, nåra penseldrag rouge på kinderna och en nästan osynlig läppglans fick avsluta det hela. Bara skorna kvar.
Jag letade i alla garderober, i klädkammaren, till och med i förrådet på vinden. Inga skor. Klockan närmade sig kvart i åtta. Tröttseg i ryggen började jag bli också! Var har du gjort av dina vita skor Lisbet? Var? Jag upprepade orden som ett mantra. Var är skorna?
De var borta. I alla fall just nu. Om jag inte skulle komma för sent måste jag ta mina platta utgångna svart sandaler, ja… jag hade inget val. På med dem, skynda byta till den vita sommarväskan, nej… lika bra att ha den svarta till svarta fulskorna, upp på cykeln och iväg ner till restaurangen. Seg i ryggen, svettig och med hårslingor som släppt, svängde jag in och parkerade cykeln i den fina Cajsa Wargrestaurangens cykelställ. Jag låste ordentligt, slätade till den rödprickiga och tog ett djupt andetag. Klockan var prick åtta och jag var pirrig av förväntan.

När klockan var kvart över hade jag inte sett tillstymmelse till nån Ville. Inte inne på restaurangen och inte utanför. Inga mobilnummer hade vi till varann heller. Började känna mig olustig. Jag väntar fem minuter till, tänkte jag, sen cyklar jag hem.

-Är det du som är Lisbet i röd klänning? En kypare stack frågande ut huvudet genom entrédörren till restaurangen.
-Ja… det är jag.
-Jag har en hälsning till dej från Ville som beställt bord här ikväll. Han hälsar att han kommer alldeles strax, det var nåt med en stukad fot. Kom in och vänta i baren så länge.
-Oj då, sa jag och kände mig lättad att få en förklaring till förseningen. En stukad fot?
    Jag följde efter honom till baren, ett ställe jag inte var vidare bekant med.
-Vad vill du dricka medan du väntar?
-Jag behöver nog bara lite bubbelvatten, sa jag, torr i halsen som jag var efter min snabba cykeltur. Med citron, tack.

Ytterligare en halvtimme fick jag vänta. Sen kom han haltande, en stadig man i proper mörk kostym. Ljusgrå skjorta, slips, grått hår och med en röd nejlika hängande på trekvart från sitt kavajslag. Han ser ju skaplig ut, hann jag tänka… snälla ögon. Artigt sträckte han fram handen till hälsning och log lite ansträngt.
-Vilhelm. Jag ber tusen gånger om ursäkt att jag kommer så sent.
Jag tog emot ett bestämt handslag från en valkig, stor och varm hand.
-Lisbet. Stackars du, vad hände?
-Kom så sätter vi oss, sa han. Du kommer inte tro att det är sant, men jag halkade faktiskt på ett bananskal!
-Va? Men hur gick det till?
    Kyparen visade oss till bordet som fortfarande väntade på oss. Och att han drog ut stolen till mig när vi satte oss kändes helt naturligt.
-Jag skulle bara skynda mej ner till Ica och köpa en bukett blommor att ha med till dej. Dom hade röda nejlikor så jag tog en bukett och när jag genade genom fruktavdelningen så halkade jag på en banan som nån tappat på golvet och satte mej pladask och fick foten under mej på nåt sätt… jag har banankladd i ändan också, sa han skamset. Fast dom hjälpte mej att ta bort det värsta. Förlåt att du fick vänta nästan en timme! Vilken början!
-Men stackars dej! Vilken otur… har du ont?
-Foten är rejält svullen och öm men mest ont har jag i ändan om jag ska vara ärlig. Inte så skönt att studsa ner på en skokant i storlek 45!
-Knäna då?
-Äsch, nu pratar vi inte mer om det här. Vad det är roligt att få träffa dej Lisbet. Du är så fin i din röda klänning. Synd att dom röda nejlikorna blev kvar i butiken, jag bröt av en och satte i kavajslaget så du skulle känna igen mej, sen halkade jag. Och, ja… resten vet du.
    Jag försökte låta bli att börja fnissa.
-Nu börjar vi från början tycker jag. Hej på dej, ImseVimse Ville.
-Hej på dej, Lisbet Rosengång. Och hur har din dag varit?

Så började vår första träff. Vi åt gott och vi drack gott. Vi pratade och pratade. Så lätt det var. Jag kände mig så fin i den röda klänningen. Och tänk vilken snygg gammal plåtslagare han var… visserligen med klena knän, stukad fot och banankladd i rumpan. Men, som jag redan kände, med ett stort och varmt hjärta.

7 kommentarer:

  1. Jag tyckte mycket om novellen :)

    SvaraRadera
  2. Jeg fikk tak i begge veckotidningarna :) Som med de andre novellene dine , syntes jeg også at denne var veldig fin og morsom. Venter spent på neste novelle . Klem

    SvaraRadera
  3. Åh, så fint! Helt i Eva-Mari -stil, som jag tycker så mycket om! Kram från Lisa

    SvaraRadera
  4. Så trevligt du skriver Eva-Mari men något annat hade jag väl inte väntat mig heller. Efter Café Trädgårdslyckan tror jag mig känna igen din stil.
    Vad kommer härnäst?
    Kram från din vän
    Eleonora/Kerstin

    SvaraRadera
  5. Så bra du skriver! Är ju inte förvånad, du är ju så duktig och estetisk med allt du gör.
    Hoppas att denna kommentar går att publicera. Jag kan inte kommentera på din andra blogg.
    Kram
    Agneta

    SvaraRadera
  6. Så trevlig novell! Du är då duktig på att skriva om livet, så man förstår att du noterar och lever med alla sinnen!

    SvaraRadera

Tyckte du om den här novellen eller dikten? Skriv gärna några rader så blir jag glad.