Så mycket måste stämma


Hon tog upp pennan och skrev ytterligare ner ett ord. Proper. En viktig punkt. Hon strök under den med ett tjockt streck. Lade ifrån sig pennan och tänkte för hundrade gången… vill jag verkligen det här? Hennes senaste försök hade misslyckats totalt och hon hade då bestämt att det här minsann fick bli hennes sista. Det var för tre år sedan. Nu var hon där igen. Men den här gången skulle hon vara grundligare. Som det här med listan. Analys. Att formulera krav och önskningar såhär i inledningsfasen borde göra det lättare att lyckas. Men önskningar hade hon haft nog av. Nu var det krav som gällde. Punkt. Mycket måste stämma.
    Av de andra punkterna hade hon redan prickat av röst och levnadshistoria. Hon var medveten om att hon bara fått ett hum om levnadshistorien. Men den verkade lovande. Hittills inget konstigt. Efter tre telefonsamtal så var rösten helt godkänd. När hon tänkte på den pirrade det till. Ett gott tecken. Mörk, fyllig, trevlig dialekt, den lät… belevad. Rösten var viktig. Också. Hon log, fnissade till och tog den sista klunken te.

Han rotade runt i strumplådan för att försöka få ihop ett par någorlunda lika. De flesta borde han kasta. Men som så mycket annat blev det inte av. Han borde ta tag i andra saker också, retsamma saker, som bara flöt på. Efter Doris hade han bara låtit allt vara. Och inte tänkt så mycket. Förrän nu. Med ett ryck drog han ut lådan och välte den uppochner. Innehållet med de sorgliga strumporna for ut över golvet tillsammans med en penna och den röd- och vitprickig flugan. Ah, den han letat som en galning efter den gången bastugänget skulle ut och svänga sina lurviga. Han tog upp och synade den. Bra. Nu skulle den komma till användning. Hade han inte hört någonstans att kvinnor hade en svaghet för män i fluga?

Medan hon skalade en morot och en potatis till sin middag funderade hon som vanligt på sitt tilltag. Det var han som ringt upp först och hon blev nervöst fnittrig och inte alls så seriös som hon ville ge intryck av. Men efter en lite haltande inledning flöt samtalet på och det kändes lättsamt att prata med honom. Karl-Erik. Vackert namn tyckte hon. Fast han sa att han kallades för Kalle. Hon smakade på namnet. Kalle. Nåja.
     Hon knäppte på plattan och tog fram pannbiffen hon stekt dagen före. Ofta blev det samma mat i flera dagar om hon inte kom sig för att frysa in portionerna. Det var länge sedan hon lagade mat åt fler än sig själv. Hon gillade att laga mat och att duka fint. Men i vardagslag blev det inte så festligt precis. Jo, när det var hennes tur att bjuda väninnorna förstås. Och när dottern kom på något av sina sällsynta besök. Då blev det både oxrullader och köttfärslimpa och sådant dottern längtat efter. Ingen lagar så god mat som du mamma, brukade hon säga. Ja ja, nog kan jag laga mat, tänkte hon medan hon försiktigt värmde på sin pannbiff.

Han passade på att slänga plastpåsen med de utsorterade strumporna i tunnan när han gav sig ut på sin motionsrunda. Efter pensioneringen var han noga med att springa eller promenera några gånger i veckan. Hans yrkesliv hade inte krävt någon ytterligare motion, upp och ner på stegar dagarna i ända. Han hade alltid hållit sig någorlunda smärt men på sista tiden hade han märkt att midjemåttet ökat på ett oroväckande sätt. Magen var större nu. Det som ställde till det var hans svaghet för de goda frallor som bageriet på hörnet bakade varje morgon. Jag borde låta bli, tänkte han dystert och ökade takten något. Allt som är gott är onyttigt! Han sprang flåsande vidare.
     I duschen efteråt tänkte han, som så ofta, på sin rädsla att inte kunna fungera som förr. Sista gången hade det inte varit så lyckat. Länge sen dessutom. Skulle han behöva skaffa medel? Han rös och fortsatte intvålningen. Förmodligen funkade det inte bara med en prickig fluga för att imponera på en kvinna. Han suckade och lät duschstrålen skölja bort löddret. Förresten var det bara en träff han skulle på, inte något kärleksmöte. Men nog lät hon trevlig i telefon. Bra röst och lagom fnissig. Han hade kanske för stora förväntningar. Det var mycket som skulle stämma. Även om inte utseendet var det viktigaste så visst påverkade det. Önskedrömmen var att det klickade direkt. Han suckade igen när han tänkte på att det inte bara var för honom det skulle klicka.

Tre klänningar låg på sängen. Hon tog upp den gråblommiga och höll framför sig medan hon med huvudet på sned kritiskt granskade sin spegelbild. Kanske. Hon bytte och höll upp den röda. Hon hade ju hört att ville man skapa uppmärksamhet så skulle man bära rött. Nej, uppmärksamhet ville hon inte ha, hellre diskret elegans. Men den eleganta typen var hon inte. Lite för kort, lite för rund. Den svartvita småprickiga? Nej inte den, valkarna skulle synas, den satt åt för mycket. Uteslutningsmetoden sa den gråblommiga. Hon drog den över huvudet och tog ett steg tillbaka. Den är mer jag, tänkte hon och snurrade ett varv. Den kändes mest bekväm också. Och då kunde hon använda sitt långa pärlhalsband. Ja, bättre kunde det nog inte bli. Hon tog av sig klänningen och hängde in den i garderoben igen tillsammans med de andra. Det var ju inte förrän i morgon de skulle träffas.

Han tog cykeln ner på stan. Tre ärenden hade han, köpa ett gäng nya strumpor, besöka en blomsterhandel och så en vända till systemet för en flaska whisky. Han var ingen finsmakare, inte heller någon storkonsument, men en liten whiskypinne unnade han sig emellanåt. Han parkerade cykeln på torget och styrde kosan mot gallerian. Att behöva köpa kläder gillade han inte, ytterst sällan blev det, han mindes inte när han sist varit inne i en klädaffär. Oftast fick han kläder i födelsedagspresent av sönerna, eller rättare sagt av sonhustrurna. Men strumpor fick han hålla sig med själv. Han gick in på Åhléns och sökte sig fram till strumpavdelningen. Efter mycket letande hittade han några som han trodde skulle passa. Han tog fem par likadana, bäst att passa på. Kanske han skulle köpa några fräscha kallingar också, man visste ju aldrig, tänkte han och log för sig själv.
     När han var på väg till kassan stötte han klumpigt ihop med en vacker kvinna och båda ursäktade sig samtidigt. Han kastade en försluten blick på henne när hon gick före honom mot kassan. Henne skulle jag inte ha något emot, tänkte han och ställde sig bakom henne i kön. Om det här varit en film så hade han såklart fått kontakt med henne och bjudit henne på en kopp kaffe, och… Nu gick hon, det var hans tur, han lade upp sina varor på disken och ögonblicket var förbi.

Morgonen var vacker och solen sken in genom köksfönstret. Radion spelade lågt i bakgrunden och hon slog i kaffe och stoppade två skivor i brödrosten. Balkongdörren stod på glänt och hon hörde fåglarnas kvitter därutanför. Medan hon väntade tog hon upp listan och läste igenom den igen. Kulturell, ordningsam, renlig, hederlig, uppförande… Hederlig, det kunde man aldrig veta om någon var förrän efter ett tag, det insåg hon. Inte ordningsam heller. Hon tog pennan och satt de två punkterna inom parentes. Efter lite funderande skrev hon dit utseende. Egentligen inte så viktigt som de övriga punkterna… men nog ville hon träffa en man med fördelaktigt utseende. Hon gjorde en ring runt ordet. Om bara röst och utseende stämde överens, tänkte hon och hämtade de rostade bröden, då ska jag på träff med en snygg karl ikväll!

Han slog upp en bottenskyla av den nya whiskyn och tog fram strykbrädan för att bättra på skjortan han valt. De svarta finjeansen hängde nytvättade i badrummet och han hoppades de skulle vara helt torra. Kavajen hade han noggrant låtit hänga på vädring ute på balkongen över natten och skorna hade han putsat igår. Han nynnade på en liten melodi medan han försökte få ärmarna vid skjortmanschetterna släta. Asch, det fick duga. Han tog en smutt whisky och kände värmen ringlande sprida sig i kroppen. Det fick räcka med en smutt, han ville inte lukta sprit. Då kom han att tänka på den flaska after shave som han sällan använde. Den kunde väl inte vara för gammal? Han fick av korken och luktade. Vad han kände så luktade det gott. Han klappade in lite på båda kinderna och granskade sin spegelbild. Nu kunde han inte göra mer. Nu får det bära eller brista, tänkte han och tog på sig jeansen, skjortan, nya paret strumpor och knöt om den upphittade flugan tre gånger innan han var nöjd. När han satt på sig skorna var han så varm att han måste gå ut på balkongen och sätta sig en stund. Han tittade på klockan och såg att det var gott om tid. Han kände att jeansen inte var riktigt torra i grenen. Men vad gjorde det en dag som denna, junikvällen var riktigt ljum och kanske skulle det här bli en fin sommar. Förhoppningsvis på flera sätt. När han svarat på hennes annons hade han inte trott mycket på en fortsättning. Men det lustiga var att när de upptäckt att de bodde i samma stad så uppstod ett visst släktskap. Kanske det var därför hon gått med på att bli utbjuden på middag. Han tittade på klockan igen och tänkte att det kanske var dags att sakta promenera ner mot restaurangen. De skulle ses utanför och han ville gärna vara där först. Rosen fick han inte glömma! Den var det igenkänningstecken de kommit överens om. Romantiskt så det förslog. Han satte på sig kavajen. Skumt… vad den kändes trång! Kunde man ha den öppen? Han visste inte riktigt och blev ännu varmare.

Hon snodde upp håret i den knut hon alltid brukade ha, inget annorlunda där inte. Håret var hennes största tillgång, visserligen grått nu men fortfarande tjockt och lagom lockigt. Hon drog lekfullt ut några slingor som mjukt lockade sig kring ansiktet. Lite mascara och några försiktiga drag med rougepenseln över kinderna, inte för mycket, och så läppstift, det svagaste rosa hon hade. Mja… inte så dumt. En dusch av julklappsparfymen och så var hon klar. Hon gick in i sovrummet och speglade sig igen. Inte var väl de nya strumporna för silvriga? Äsch, nu fick hon duga så här. Om en halvtimme skulle hon vara utanför restaurangen. Det fladdrade till i magen. Hon var allt bra nervös, gamla människan! Så mycket måste stämma.

Kyrkklockan slog halv åtta. Utanför restaurangen stod han nervöst och väntade. Han rättade till flugan och tittade på klockan igen trots att han nyss hört den slå. I handen höll han den långskaftade röda ros han köpt dagen före. Den nickade lite. Han såg sig om… och där kom det en kvinna… var det hon?

Hon trippade försiktigt fram över kullerstenarna, ovan i sina lite för höga klackar. Där framme såg hon en man stå och vänta. Han hade en röd ros i handen, såg proper ut i kavaj, snygg skjorta och fluga, och han hade ett mycket trevligt leende. Utseende, check… proper, check! tänkte hon när han gick henne till mötes.

Jisses, det är ju kvinnan jag stötte ihop med på Åhléns, tänkte han, log ännu större och kände hjärtat ta ett glädjeskutt. Är jag med i en film, eller?

8 kommentarer:

  1. Vad roligt att du låter oss läsa din alster! En härlig feel-good-novell! Skall läsa dina andra senare!
    Kram Gunilla

    SvaraRadera
  2. Underbart vinklat med avseende på både hans och hennes förberedelser inför den spännande dejten! Jag tror att fortsättningen blir väldigt lovande.
    Kram min söta författare

    SvaraRadera
  3. Feel-good! Du har så trevlig och mjuk ton när du skriver.
    Kramar Eva

    SvaraRadera
  4. Så gøy dette var da ! Spennende lesning synes jeg og jeg kjente meg igjen i mye av det. Men fortsettelsen ???? Er det ingen følger funksjon på denne bloggen ? Klem fra meg som vil lese aaalt :)

    SvaraRadera
  5. Hej Eva-Mari!

    Åhhhh, så trevligt! Så fint du berättar, nu blir man ju jättenyfiken på fortsättningen! Verkligen bra! Ser båda personerna framför mig, och det är det minsann inte alla författare som lyckas förmedla det. Så roligt. Så spännande!
    Har tänkt fråga dig hur det går med boken, men ville inte verka tjatig.

    Åhhhh, ser verkligen fram mot att läsa mer!

    Kramar Anncathrine

    SvaraRadera
  6. Så fint du skriver, om det enkla och jordnära och får det ändå att bli till en fest, på något sätt. Jag tycker mycket om ditt sätt att skriva och uttrycka dej! Så levande personerna är och man tycker ju redan att man känner dem lite. Jag ser också fram emot att läsa mera av dej! Har ju redan läst "Café Trädgårdslyckan" två gånger!!! Novellen du skrivit i en veckotidning i julas, fick jag bara läsa halva, eftersom jag läste den hos en släkting som hade tidningen!
    Fortsätt att skriva! Jag ser fram emot att läsa mera av dej!
    Så jättetrevligt med denna blogg också!
    Kramar
    Lisa

    SvaraRadera
  7. Kan bara instämma till det de andra skriver. Så bra du skriver... igen:) Fortsätt!! Nu måste jag läsa vidare.
    Kram

    SvaraRadera
  8. Rackarn´s trevlig novell.../Lilla gummann

    SvaraRadera

Tyckte du om den här novellen eller dikten? Skriv gärna några rader så blir jag glad.