En helt vanlig onsdag i augusti


Solen sken. En svag vind drog över torget utanför Ica. Några småfåglar slogs om en halväten bulle och ett gäng skränade ungdomar störde friden och fick fåglarna att lämna sin bulle för ett ögonblick.
    Ellen gick med raska steg och näsan mot solen. Sommarväder igen! Efter några dystra regnveckor hade det blivit varmare, och idag… äntligen blå himmel!
    Hon tog ett bättre tag i kassarna och knogade vidare. Armarna värkte. Att handla så här mycket utan att ta bilen var idiotiskt. Men hon hade inte kunnat stå emot extrapriserna på kaffe och köttfärs. Tillsammans med mjölk, fil och frukt blev det tungt att bära.
    Ellen kände svetten rinna mellan brösten. Nu var hon strax hemma, gudskelov! Hon mötte postbilen vid grinden. Mannen hejade glatt och körde vidare. Hon kunde bara le och nicka till svar och posten fick vänta medan hon satte ner sina tunga kassar på trappan och rotade fram nyckeln ur väskan. Katten kom smygande på lätta tassar och strök sej kärvänligt mot hennes ben.
    ”Lilla Misse, kom in så ska du få lite mat,” gullade hon medan hon kånkade in sina matvaror. ”Kom, får matte höra, hur är det med dej?”                     

I början, när hon flyttat till sitt lilla radhus, hade katten varit livrädd att vara utomhus. Den trygga tillvaron som innekatt hade helt plötsligt fått andra dimensioner. Gräs, buskar och jord att krafsa i. Skogsglänta att utforska. Musjakt. För att inte tala om andra katter. Skrämmande i början men sen mer spännande för varje dag. Nu hade det blivit vardag och Misse hade utökat sitt revir och kunde vara borta flera timmar ibland.
    Ellen hade inte haft någon egentlig längtan att flytta från sin trivsamma lägenhet i stan. Visst, hon hade tyckt om att arbeta i trädgården och kunde en del om buskar och perenner efter åren hon och Kalle levde tillsammans i villan utanför stan. Nu saknade hon inte det livet alls och trivdes utmärkt med att leva ensam, bo centralt och rå sej själv. Men när hon en morgon läst annonsen om det lediga radhuset hade något konstigt hänt i henne. En pirrande känsla i magen, en smygande längtan, något oidentifierbart satte fart på tankarna. Ja, tänk om? Hon hade nästan alla pengar kvar efter skilsmässa och husförsäljning, så det var inget problem. Varför inte?
    Efter viss budgivning hade det lilla gröna radhuset blivit hennes. Hennes och Misses. En kall höstdag i november hade de flyttat in. Med hjälp av sin bror, svägerska och Erik, broderns gamla jobbarkompis, hade det gått över förväntan. Svägerskan hade med sej köttgryta som flyttgröt och de hade trots slitet haft en jätterolig dag med många glada skratt. Och Erik, med sina snälla ögon och sitt behagliga sätt, hade blivit en trevlig bekantskap.

När hon hade tagit hand om matvarorna och gett katten mat gick hon ut för att hämta posten. Det doftade kaprifol och lavendel med ett stänk av något annat sött… kanske rosor? Ringblommorna glödde och krassen visade villigt upp sina krispiga blommor. Hon stannade till och drog upp några ogrässtrån i rabatten bakom postlådan. Där hade hon petat ner en handfull solrosfrön som nu trängdes om utrymmet. Kraftfullt sträckte de sej mot solen och snart, snart skulle de slå ut.
    Reklam som vanligt, men vänta, ett vykort på tvärsan och ett gult brev hade kilat sej fast längst ner i lådan. Ett semestervykort med vackert tailandsmotiv på framsidan och solhälsning från kusin Britt-Mari på baksidan. Hon stoppade kortet i fickan och vände på det gula brevet. Handskriven adress men ingen avsändare. Hmm… Inte nån räkning i alla fall. Ellen öppnade det förväntansfullt. Hon drog fram ett fullskrivet ark och började nyfiket läsa. 

Ellen. Jag vet att det är fegt att skriva. Det finns nog bättre sätt att berätta för en kvinna att man blivit hjälplöst förälskad i henne. Men jag är alldeles för blyg för att ringa eller knacka på din dörr, förstår du. Trots min ålder är jag tafatt och blir svettig vid bara tanken på att ta kontakt med dej. Eftersom jag har lättare för att uttrycka mej med pennan i min hand så tog jag beslutet att skriva till dej, att satsa allt på ett kort. Det får bära eller brista.

Ellen slutade läsa och tog sej på darrande ben in i köket och satte mekaniskt på kaffebryggaren. Ett kärleksbrev! Vid sextiofem års ålder hade hon fått sitt första kärleksbrev! Hon kände hur det snörde ihop sej i bröstet och magen. En tår rullade helt plötsligt ner längs kinden. Ett kärleksbrev! Hon slet till sej brevet och vände på arket för att läsa avsändaren. Jo, det var den hon trodde. Erik. Det hettade i kinderna. Hon reste sej och tog fram en kopp, slog i kaffe, norpade åt sej ett ballerinakex ur rullen i skafferiet och satte sej igen. Erik med de starka armarna och de snälla ögonen. Hon drog ett djupt andetag och tog en klunk kaffe. Erik som funnits i hennes tankar från och till. Hon hade haft lust att ta kontakt, men, nej… Inte vågade hon släppa in någon man i sitt liv igen? Det hade fått stanna vid tanken.
    Hon tog upp brevet och fortsatte läsa.

När jag såg dej första gången så hände det någonting. Du tog andan ur mej och jag har inte kunnat få dej ur mina tankar på hela den här tiden. Jag har försiktigt försökt pumpa din bror på information, så lite vet jag om dej och ditt liv. 
    Du ska veta att det här är ett stort steg för mej. Det skulle glädja mej mycket om du ville träffa mej och kanske kunde vi äta en bit mat tillsammans? Jag är medveten om att jag byggt upp en dröm och att du kanske inte är ett dugg intresserad. Men jag kände när jag träffade dej att det fanns något visst, något likt en osynlig tråd emellan oss. Om du är intresserad och vill lära känna mej så tveka inte att ringa. Jag tror att du är mycket modigare än jag.
    Med bävan.
    Erik

Ellen lade ner brevet med bultande hjärta. Var det fortfarande en vanlig onsdag förmiddag? Livet kändes ännu mer underbart än vanligt. Hon stoppade ner brevet i kuvertet igen. Reste sej sakta och gick ut i trädgården och plockade en stor bukett ringblommor. Satte näsan i buketten och fylldes av den kryddiga doften. Glädje och förväntan doftade det. Misse kråmade sej vid hennes fötter. Hon suckade lyckligt och tittade ut över sin lilla trädgård. Gräset behövde visst klippas igen. Men inte idag, för först skulle hon sätta blommorna i vas på köksbordet… och sen, kanske… om hon vågade, skulle hon ringa ett mycket spännande samtal.

För att ge sej lite tid och lugna ner sej, bredde hon en rejäl ostsmörgås vid köksbänken och tog den och ett glas mjölk med ut i trädgården. Syrsorna spelade och några sädesärlor vippade runt på trädgårdsgången vid vattentunnan. Hon satte sej på trappen, tog en tugga av smörgåsen och tänkte på Eriks brev. Det kändes pirrigt i kroppen och alldeles varmt i hjärtat och hon kände sej plötsligt som en tonåring. Hur skulle det kännas att träffa en man igen? Efter skilsmässan var hon så trött på allt vad karlar hette att hon lovat sej själv att aldrig blanda in en ny man i sitt liv igen. Och hon hade inte haft anledning att ifrågasätta sitt beslut. Inte förrän nu. Om hon nu skulle våga ringa?  Till sin förvåning kom hon ihåg alla siffrorna i hans telefonnummer som stått i brevet, hon som hade så dåligt minne. Märkligt. Hon log, drack ur mjölken, reste sej och gick in. 

”Erik.”
    ”Hej, Erik, det är Ellen. Tack för ditt brev. Det var så fint skrivet.” Hon hörde hur ansträngd hennes röst lät.
   ”Åh, Ellen, jag trodde väl att du skulle våga ringa! Vad glad jag blir.”
    Hon märkte att hon fick tårar i ögonen när hon hörde hans röst. Hur kunde hon känna en sådan glädje?
   ”Jag gick runt här och gruvade mej ett tag först. Men sen tänkte jag att svarar du nu så är det meningen att vi ska träffas. Jag vill gärna äta middag med dej, Erik. Men vi kan väl träffas på neutral mark, tycker du inte?”
   ”För min del kan vi träffas på månen om du vill!” Han skrattade lågt. ”Eller vad tycker du om Stallbacken? De har bra mat tycker jag, ja, i alla fall när jag var där sist. Fast det var ju ett tag sen förstås.”
    ”Stallbacken blir jättebra. När?”
    ”Är det för tidigt på fredag?”
    ”Nej, jag träffar dej gärna på fredag.”
    ”Bra, då ses vi där klockan… sju. Blir det bra?”
    ”Javisst, sju blir bra. Jag ser redan fram emot fredag.”
    ”Jag med, Ellen, jag med. Tack för att du ringde. Ha det bra, Ellen.”
    ”Tack detsamma, Erik. Vi ses på fredag.”

Hon tog några danssteg fram till spegeln. Där såg hon en rosig kvinna med stort leende. Hon provade att säga hans namn. Erik. Erik… Vilket vackert namn! Känslan att det här skulle bli ett trevligt möte kunde inte vara fel. Tänk att ett gult brev kan förändra livet så här… omtumlande! Hon dansade fram till ringblommorna och stoppade ansiktet i buketten igen. Erik. Kände sej helt berusad av förväntan och av blomdoften. Misse tittade förvånat på henne där han satt och tvättade sej. Hon tog upp katten i famnen och dansade vidare in i vardagsrummet. Hon hade vågat!

Yr i huvudet hoppade Misse ner på golvet och upp i sin favoritfåtölj där han förnärmad rullade ihop sej. Genom den öppna altandörren sken solen in på honom. Det var en alldeles vanlig onsdag i augusti.

1 kommentar:

  1. Det var nok en fin og koselig fortelling . Man blir jo glad av å lese det du har skrevet , fine deg ! Klem

    SvaraRadera

Tyckte du om den här novellen eller dikten? Skriv gärna några rader så blir jag glad.